Edinburgh Audio Tour: Underground Echoes and City Secrets

Till vänster ser du en stensatt innergård inramad av en rustik stenfasad där marken pryds av platta stenplattor med inhuggna texter. Efter vårt tidigare besök vid Museum på hagen passar det utmärkt att vi nu kliver rakt in i Skottlands litterära hjärta, Makars domstol. Ordet makar är ett klassiskt skotskt uttryck för en författare, men det syftar på något djupare, nämligen en skicklig och mångsidig hantverkare inom skrivkonsten. Det är en titel som staden Edinburgh tar på allvar och sedan 2002 utser de faktiskt sin alldeles egna officiella makar. Denna lilla innergård intill Writers' Museum är ett levande och växande monument. Det började 1997 när litteratursällskapet Saltire Society valde ut tolv skotska författare för att rista in deras ord i stenen. Det allra första citatet avtäcktes av Ronald Harwood och poeten Iain Crichton Smith presenterade resten. Det riktigt fascinerande här är hur språken blandas under dina skor, från engelska och latin till gaeliska och lågskotska. Fler stenar läggs kontinuerligt till och väver ihop landets gamla och nya röster. Ta en stund för att studera orden under dina fötter. Därefter promenerar vi vidare den korta biten till Justiciary Building.

Till vänster ser du Justiciary Building, en massiv och symmetrisk byggnad i ljus huggen sten, vars mittparti pryds av höga rektangulära pelare och en snidad figur av rättvisan högst upp. Om du står kvar här på andra sidan gatan och bara tar in fasaden, befinner du dig framför hjärtat av det skotska rättssystemet. Det här är High Court of Justiciary, Skottlands högsta brottmålsdomstol. Byggnaden stod färdig 1937 och ritades i en stil som kallas nygeorgiansk, vilket innebär att arkitekterna lånade strama, eleganta och symmetriska drag från 1700-talet för att inge en känsla av stenhård auktoritet. Titta på det framskjutna mittpartiet. Fönstren där ramas in av enorma doriska pilastrar. En pilaster är helt enkelt en platt pelare som murats in i väggen istället för att stå fristående, och just den doriska stilen är den mest avskalade och strikta formen från antikens Grekland. Högst upp vakar rättvisans gestalt över Lawnmarket.

Innan den här byggnaden kom till, kantades stadens rättshistoria av ständigt trånga utrymmen. Den allra första brottmålsbyggnaden i staden, ett hus från 1400-talet, blev snabbt alltför liten för Edinburghs alla lagbrytare. Domstolarna fick därefter flytta runt under århundradena tills denna byggnad restes för att ersätta ett äldre domstolshus, vilket i sin tur revs för att ge plats åt Nationalbiblioteket. Bakom dessa tunga stenväggar döljer sig numera en stor marmorklädd entréhall och flera rättssalar. När domstolen renoverades kraftigt 1994 fick trapphallen en storslagen väggbonad av konstnären Alice Kettle. Missa inte heller statyn utanför, skapad av Alexander Stoddart 1997. Den föreställer upplysningsfilosofen David Hume som blickar stillsamt ut över gatan, kanske djupt försjunken i tankar kring den mänskliga naturens brister som dagligen avhandlas här inne. Det är en fascinerande plats som ruvar på många tunga öden bakom sina eleganta fönster. Låt oss nu strosa vidare mot St Giles Cathedral.

Framför dig reser sig St Giles Cathedral, en massiv byggnad i grå sandsten med spetsiga gotiska fönster och ett alldeles unikt kyrktorn som är format precis som en öppen kungakrona. När vi nu har lämnat domstolsbyggnaden bakom oss står vi framför det som ofta kallas den skotska presbyterianismens moderkyrka, alltså den inriktning av kristendomen där kyrkan styrs av valda församlingsäldste istället för av biskopar. Den här platsen har varit hjärtat i Edinburghs gamla stadskärna i nästan niohundra år. Kyrkan är tillägnad Sankt Egidius, eller Saint Giles, som var spetälskas skyddshelgon. Men om du tror att det här bara har varit en tyst och fridfull plats för bön, har du underskattat skotsk historia.

Efter den skotska reformationen på 1500-talet, när protestanten John Knox rensade ut alla katolska helgonbilder och altare, fick byggnaden en rad nya, ganska oväntade användningsområden. Kyrkan delades upp med innerväggar och rymde plötsligt allt från ett fängelse till stadsfullmäktiges möteslokal. Ett tag fungerade den till och med som polisstation och brandstation. Man förvarade dessutom stans tidiga giljotin, kallad The Maiden, inne i själva kyrkan. Man kan minst sagt säga att de utnyttjade ytan maximalt.

Ett av de mest dramatiska ögonblicken här inträffade den 23 juli 1637. Kung Karl I bestämde sig för att tvinga den skotska kyrkan att använda en ny bönbok som påminde väldigt mycket om den engelska, katolskt inspirerade liturgin. Enligt traditionen satt en torgmadam vid namn Jenny Geddes i församlingen när domprosten började läsa ur den nya boken. Hon blev så rasande att hon tog sin lilla träpall och kastade den rakt i huvudet på honom. Det här kastet utlöste ett fullkomligt upplopp inne i kyrkan, vilket i sin tur blev startskottet för ett långdraget och blodigt inbördeskrig mellan Skottland och England. En ganska imponerande kedjereaktion för en flygande möbel.

Om du tittar på kyrkans utsida kanske du lägger märke till att stenfasaden ser ganska enhetlig ut. Så har det inte alltid varit. I början av 1800-talet lutade väggarna betänkligt utåt och byggnaden höll bokstavligen på att falla isär. År 1822 beviljades tjugotusen pund för en renovering, vilket motsvarar ungefär trettio miljoner svenska kronor i dagens penningvärde. Arkitekten William Burn klädde in hela exteriören i ny, slät sten och jämnade ut de historiska ojämnheterna. Alla var inte imponerade. Författaren Robert Louis Stevenson hatade resultatet och kallade det för ett rån på kyrkans manlighet som lämnat den fattig och ömkligt pretentiös. Tur att det vackra krontornet från 1460-talet lämnades orört, med sina åtta flygande strävpelare som sträcker sig mot skyn som kronblad.

Om du vill se hur insidan ser ut är kyrkan öppen från tio till sex på vardagar, nio till fem på lördagar och ett till fem på söndagar. Det är en fascinerande plats där kungligheter har krönts och vanliga människor har bråkat om religion i århundraden. Dags att promenera vidare till nästa stopp på vår rutt.

Här på din högra sida låg en gång John Dowies taverna. Vi befinner oss bara ett stenkast från St Giles katedral som vi nyss passerade, och den närheten till både kyrkan och domstolarna gjorde den här krogen till ett ständigt tillhåll för stadens advokater och domare. Runt 1770 tog John Dowie över en krog på Libberton's Wynd, en brant och smal gränd som på den tiden ledde ner från huvudgatan. Det var ingen glamorös inrättning. Rummen var extremt små och saknade i stort sett dagsljus. Dessutom utgjordes den södra väggen av King's Wall, en massiv rest av stadens äldsta försvarsmur. Trots mörkret blev krogen snabbt oerhört populär, mycket tack vare Dowies gemytliga värdskap och det kraftiga ölet från Archibald Youngers bryggeri. Gästerna konsumerade imponerande mängder öl och åt rätter som lokal öring, rostat bröd med smält ost och rökt sill. Det allra minsta rummet kallades för kistan. Det rymde fyra personer, eller sex om man verkligen andades in och trängde ihop sig. Det här trånga utrymmet var faktiskt nationalpoeten Robert Burns absoluta favoritplats. Här satt han ofta med en grupp prominenta vänner, bland annat den kända porträttmålaren Henry Raeburn, i ett dryckessällskap de humoristiskt kallade för College of Dowie. Att driva krog var lukrativt för Dowie. När han dog 1817 lämnade han efter sig 6000 pund, vilket motsvarar ungefär 525000 pund i dagens penningvärde. Tavernan fick därefter namnet Burns Tavern, men revs tyvärr tillsammans med hela gränden på 1830-talet för att ge plats åt brobygget här intill. Om du vill besöka verksamheterna som numera ligger på den här platsen har de öppet från sju på morgonen till elva på kvällen, alla dagar i veckan. Ta in stämningen en liten stund, och sväng sedan vidare mot Bells Wynd.

Till höger ser du en smal gränd som skär rakt genom de massiva stenväggarna, markerad av en tydlig gatuskylt och numera inramad av en modern fish and chips-butik vid ingången. Det här är Bells Wynd, en plats med medeltida anor som fick sitt namn efter bryggaren John Bell på 1520-talet. Gränden är trång, men låt inte storleken lura dig, för här har en hel del minst sagt varierande verksamheter trängts genom århundradena.

På 1400-talet låg här Maison Dieu, ett slags tidigt sjukhus och fattighus för samhällets mest utsatta. Långt senare, år 1708, etablerades Skottlands första statligt godkända dagstidning, The Scots Postman, just i denna lilla gränd. Utgivaren, James Donaldson, var uppenbarligen en mångsidig entreprenör. När nyheterna kanske inte räckte till tryckte han istället begravningskort, smakfullt dekorerade med skelett och andra symboler för döden längs kanterna.

På tal om tryckkonst var det också här gravören James Johnson hade sin verkstad i slutet av 1700-talet. Han publicerade en sångbok som introducerade nationalpoeten Robert Burns musikaliska verk för världen. Det var mycket kultur i omlopp, men gränden erbjöd även andra, mer jordnära tjänster. En lokal guidebok från 1775 över stadens glädjeflickor rankade två bordeller här inne. En viss Miss Walker beskrevs som lång, smal och med ett fruktansvärt temperament som ledde till ljudliga förbannelser om kunderna vägrade betala vad hon krävde. Hennes granne Miss Menzies fick däremot ett mycket bättre omdöme och sades ha en betydligt mer medgörlig karaktär.

Idag är det fiskrestaurangen The Clamshell som dominerar ingången, känd för att erbjuda grändens kanske modernaste frestelse, nämligen en friterad Mars-bar. Ta en stund att studera denna färgstarka lilla tvärgata. Nu rör vi oss vidare mot nästa plats.

Till höger ser du St Cecilias Hall, en byggnad med en stram och slät stenfasad, stora symmetriska fönster och en mjukt rundad form som bryter av mot de fyrkantiga grannhusen.

Vi befinner oss bara en kort promenad från Bells Wynd, men den här platsen har en helt annan musikalisk stamtavla. När byggnaden stod färdig 1763 var detta Skottlands allra första konserthus som faktiskt byggdes enbart för musik, och ett av de första i hela Europa. Det lokala musiksällskapet hade fram till dess trängt ihop sig i över trettiofem år i en liten lokal ovanför ett kapell. Så när arkitekten Robert Mylne, som även ritade Blackfriars Bridge i London, presenterade sin moderna design, var förväntningarna minst sagt skyhöga. Invigningskonserten hölls i december samma år, givetvis tillägnad helgonet Cecilia, musikernas eget skyddshelgon.

På övervåningen döljer sig byggnadens hjärta, en vacker elliptisk, alltså oval, konsertsal med ett elegant kupoltak i mitten. Alla var dock inte lika imponerade av arkitekturen. Den mer kända arkitekten William Adam besökte hallen och skrev ett ganska surt brev till sin bror där han avfärdade byggnaden som ful och knubbig. Men publiken höll inte med, de älskade den, åtminstone till en början.

Problemet kom drygt tjugo år senare när staden genomgick stora förändringar. Man bestämde sig för att bygga South Bridge, en enorm vägbro över gatan Cowgate här intill. Bron innebar att konserthusets ursprungliga, välkomnande innergård revs. Ännu värre var att de höga, nya hyreshusen som byggdes längs bron bokstavligen kastade djupa skuggor över St Cecilias Hall. Plötsligt förvandlades området till en mörk och oattraktiv plats. Edinburghs fina publik slutade helt enkelt att komma hit och flockades istället till de nya, ljusa salongerna på andra sidan staden. År 1801 hade det en gång så stolta musiksällskapet sålt hallen och upplösts.

Under de följande hundrafemtio åren levde byggnaden ett otroligt splittrat liv. Den hann vara en baptistkyrka, ett lager för varor, en frimurarloge, en skola, en balsal och till och med platsen för staden Edinburghs allra första universitetsföreläsning i kemi.

Idag ägs hallen återigen av universitetet och rymmer ett fantastiskt museum med över femhundra historiska musikinstrument, allt från gamla lutor till cembalor. Det finns också en lite dråplig detalj i byggnadens moderna historia. År 1967 köpte man in en dyrbar historisk orgel från 1750-talet. Den installerades med stor möda i konsertsalen, men den torra luften i rummet förstörde nästan omedelbart orgelns känsliga trämekanism. Den blev helt omöjlig att spela på och fick stå knäpptyst i femtio år, innan en massiv renovering för över sex miljoner pund år 2017 äntligen väckte den till liv igen.

Nu får de gamla instrumenten återigen sjunga under kupoltaket, precis som det var tänkt från början. Ta gärna en stund att betrakta den anrika fasaden, för att sedan ta sikte på nästa spännande plats.

Framför dig på vänster sida har du ingången till Edinburgh Vaults, som leder ner till underjordiska stenkammare med välvda tak och solida tegelväggar som fortfarande bär bleknade svarta siffror som 102 och 103. Efter att vi såg elegansen vid St Cecilias Hall för en stund sedan, befinner vi oss nu framför en mycket mörkare del av stadens förflutna. På sena 1700-talet växte staden snabbt, och man behövde nya broar för att knyta ihop gatorna. South Bridge byggdes mellan 1785 och 1788 för att spänna över den djupa ravinen vid Cowgate. Den utformades som en massiv viadukt, en lång brokonstruktion uppburen av nitton stora stenvalv. Idag är bara ett av dessa valv synligt från gatan. De andra arton byggdes in bakom bostadshus för att utnyttja platsen maximalt. Inuti dessa dolda valv skapades omkring hundratjugo rum i olika storlekar. Tanken var praktisk. Rummen skulle fungera som verkstäder, lagerlokaler och tavernor för handlarna ovanför. Men bygget hade forcerats fram, och ingen hade tänkt på att fuktisolera ytan. Nästan direkt började vatten sippra ner genom taken, och valven svämmades över. Redan 1795 började de legitima företagen att flytta ut. När handlarna försvann flyttade stadens allra fattigaste in i de tomma ytorna. Rummen förvandlades snabbt till en farlig slum. Tänk dig förhållandena här i mörkret. Det fanns inget solljus, ingen ventilation, inget rinnande vatten och absolut ingen sanitet. Luften var tjock av rök från tranlampor, billiga lampor som brann på fiskfett, och stanken blandades med doften från sopor och pottor. Familjer på över tio personer kunde trängas i ett enda fuktigt rum. Kriminaliteten frodades i detta mörker. Det ryktades att seriemördarna Burke och Hare gömde stulna kroppar här innan försäljning, fastän det faktiskt helt saknas bevis för detta. Däremot fanns det mycket annat som doldes för polisen. År 1815 upptäckte myndigheterna ett gigantiskt hembränneri under ett av brovalven. Ägaren hade murat igen dörren helt. Den enda vägen in var via en hemlig dörr gömd bakom ett järngaller i en vanlig eldstad. Därifrån ledde en stege rakt ner till valven, där smugglarna hade kopplat upp sig mot stadens vattenledningar. Till slut övergavs valven, förmodligen någon gång runt 1860, och föll i total glömska. Det var först på 1980-talet som en före detta skotsk rugbyspelare vid namn Norrie Rowan återupptäckte en tunnel som ledde hit. Han använde anmärkningsvärt nog passagen för att hjälpa en rumänsk rugbyspelare att fly från den hemliga polisen och söka asyl strax före revolutionen 1989. När valven sedan grävdes ut hittade man gamla avskrädeshögar fyllda med leksaker, medicinflaskor och tusentals ostronskal, de sista spåren av människorna som bodde här. Numera har lokalerna, som är öppna sju dagar i veckan från tio till fem, fått nytt liv som festlokaler och scener under teaterfestivaler. Ett TV-team från BBC spelade in oförklarliga röster under en spökjakt här inne, även om ljudteknikerna misstänkte att oljudet i själva verket sipprat in från en nattklubb intill. Detta enorma system av valv vittnar om stadens storslagna ambitioner som till slut drunknade i fukt och misär. Ta gärna en stund att betrakta platsen, innan vi beger oss mot Adamhus.

På din högra sida ser du Adamhus, en fyrvåningsbyggnad i ljus sten med stora symmetriska fönsterpartier och en stram rektangulär form. Denna byggnad stod färdig 1954 och ritades av William H Kininmonth i en modern nyklassisk stil. Det innebär helt enkelt att den lånar sin ordning och symmetri från antikens arkitektur, men skalar bort allt onödigt pynt för ett stramare uttryck. Huset är döpt efter Adam Square, ett elegant 1700-talstorg som bokstavligen raderades ut på 1800-talet för att ge plats åt gatan vi nu står på. Idag är detta en lokalt skyddad och kulturmärkt byggnad som tillhör Edinburghs universitet. Det rymmer universitetets arkitektstudenter, vars fyra ateljéer klokt nog placerades på baksidan för att slippa gatans buller. Det finns även en stor tentamenssal här inne. Men under augusti månad släpper byggnaden sin allvarliga fasad. Då förvandlas teatern nere i källaren, som har 164 sittplatser, till en pulserande scen under den massiva konstfestivalen Edinburgh Festival Fringe. Att gå från nervösa akademiska tentor till svettiga teaterföreställningar ger verkligen huset ett fascinerande dubbelliv. Ta en stund att betrakta den strama fasaden. Härifrån tar vi oss den korta biten vidare mot nästa stopp, Gamla högskolan vid Edinburghs universitet.

Bara tre minuter efter att vi lämnade Adamhus, står vi nu framför ett av arkitekten Robert Adams mest ambitiösa projekt. På din högra sida ser du Old College, en massiv byggnad i huggen grå sandsten med en storslagen, böjd innergård som kröns av en enorm kupol med en liten gyllene staty på toppen.

Denna plats har rötter hela vägen tillbaka till 1582, då kung Jakob den sjätte gav ett formellt godkännande till det som först kallades stadens universitet, innan han senare lite blygsamt föreslog att det nog borde heta Kung Jakobs universitet istället. Ursprungligen stod här en så kallad kollegiatkyrka, vilket enkelt förklarat är en kyrka som styrs av ett råd av präster istället för en ensam biskop. Men vid mitten av 1700-talet hade universitetet helt vuxit ur dessa gamla lokaler. Institutionen var internationellt berömd och respekterad, men själva byggnaderna föll bokstavligen i bitar och trängseln för studenterna var enorm. Rektorn William Robertson varnade högljutt för förfallet, men tyvärr var det ingen som ville betala för nya lektionssalar. Då kläckte man en ganska listig och nästan lite fräck plan. När den nya huvudvägen South Bridge skulle byggas rakt genom staden, såg man till att den drogs precis förbi baksidan av de värst förfallna universitetsbyggnaderna. En akademiker vid namn Andrew Dalzell skrev ett brev där han stolt förklarade strategin. Han hoppades att när universitetets baksida, eller bakdel som han uttryckte det, blottades och exponerades öppet för allmänheten, skulle folk skämmas så fruktansvärt mycket att de tvingades skänka pengar till ett nybygge. Och märkligt nog fungerade det utmärkt. År 1789 samlades pengar in genom nya skatter, och Robert Adam anlitades snabbt för att rita bygget.

Adams vision var imponerande, med stora romerska pelare och två separata innergårdar. Men projektet stötte omedelbart på patrull. Robert Adam gick plötsligt bort, Napoleonkrigen bröt ut och dränerade ekonomin, och 1793 tog pengarna för bygget helt enkelt slut. Allt arbete stannade av och bygget lämnades ofärdigt i decennier. Det dröjde till 1817 innan en ny arkitekt, William Henry Playfair, tog över. Han höll sig ganska nära Adams originalritningar men bestämde sig för att slå ihop de två planerade gårdarna till en enda massiv och helt sluten innergård, det man inom den akademiska världen ofta kallar för en quadrangle.

Om du tittar upp på den storslagna kupolen, så fanns den faktiskt med redan i Adams allra första plan, men ströks först helt och hållet för att spara pengar. Den lades till mycket senare, år 1887, och den lilla gyllene statyn där uppe föreställer ungdomen, skapad av skulptören John Hutchison. Gårdsplanen med sin jämna gräsmatta och de vackra honungsfärgade markstenarna kom faktiskt på plats så sent som 2011, men stenen är noggrant utvald för att matcha den ursprungliga sandstenen i väggarna perfekt. Numera är detta hem åt universitetsadministrationen och ett konstgalleri, och om du vill kliva in på gården och utforska utställningarna så har de öppet från nio på morgonen till fem på eftermiddagen från måndag till fredag.