Till höger ser du St Cecilias Hall, en byggnad med en stram och slät stenfasad, stora symmetriska fönster och en mjukt rundad form som bryter av mot de fyrkantiga grannhusen.
Vi befinner oss bara en kort promenad från Bells Wynd, men den här platsen har en helt annan musikalisk stamtavla. När byggnaden stod färdig 1763 var detta Skottlands allra första konserthus som faktiskt byggdes enbart för musik, och ett av de första i hela Europa. Det lokala musiksällskapet hade fram till dess trängt ihop sig i över trettiofem år i en liten lokal ovanför ett kapell. Så när arkitekten Robert Mylne, som även ritade Blackfriars Bridge i London, presenterade sin moderna design, var förväntningarna minst sagt skyhöga. Invigningskonserten hölls i december samma år, givetvis tillägnad helgonet Cecilia, musikernas eget skyddshelgon.
På övervåningen döljer sig byggnadens hjärta, en vacker elliptisk, alltså oval, konsertsal med ett elegant kupoltak i mitten. Alla var dock inte lika imponerade av arkitekturen. Den mer kända arkitekten William Adam besökte hallen och skrev ett ganska surt brev till sin bror där han avfärdade byggnaden som ful och knubbig. Men publiken höll inte med, de älskade den, åtminstone till en början.
Problemet kom drygt tjugo år senare när staden genomgick stora förändringar. Man bestämde sig för att bygga South Bridge, en enorm vägbro över gatan Cowgate här intill. Bron innebar att konserthusets ursprungliga, välkomnande innergård revs. Ännu värre var att de höga, nya hyreshusen som byggdes längs bron bokstavligen kastade djupa skuggor över St Cecilias Hall. Plötsligt förvandlades området till en mörk och oattraktiv plats. Edinburghs fina publik slutade helt enkelt att komma hit och flockades istället till de nya, ljusa salongerna på andra sidan staden. År 1801 hade det en gång så stolta musiksällskapet sålt hallen och upplösts.
Under de följande hundrafemtio åren levde byggnaden ett otroligt splittrat liv. Den hann vara en baptistkyrka, ett lager för varor, en frimurarloge, en skola, en balsal och till och med platsen för staden Edinburghs allra första universitetsföreläsning i kemi.
Idag ägs hallen återigen av universitetet och rymmer ett fantastiskt museum med över femhundra historiska musikinstrument, allt från gamla lutor till cembalor. Det finns också en lite dråplig detalj i byggnadens moderna historia. År 1967 köpte man in en dyrbar historisk orgel från 1750-talet. Den installerades med stor möda i konsertsalen, men den torra luften i rummet förstörde nästan omedelbart orgelns känsliga trämekanism. Den blev helt omöjlig att spela på och fick stå knäpptyst i femtio år, innan en massiv renovering för över sex miljoner pund år 2017 äntligen väckte den till liv igen.
Nu får de gamla instrumenten återigen sjunga under kupoltaket, precis som det var tänkt från början. Ta gärna en stund att betrakta den anrika fasaden, för att sedan ta sikte på nästa spännande plats.
