Framför dig på vänster sida har du ingången till Edinburgh Vaults, som leder ner till underjordiska stenkammare med välvda tak och solida tegelväggar som fortfarande bär bleknade svarta siffror som 102 och 103. Efter att vi såg elegansen vid St Cecilias Hall för en stund sedan, befinner vi oss nu framför en mycket mörkare del av stadens förflutna. På sena 1700-talet växte staden snabbt, och man behövde nya broar för att knyta ihop gatorna. South Bridge byggdes mellan 1785 och 1788 för att spänna över den djupa ravinen vid Cowgate. Den utformades som en massiv viadukt, en lång brokonstruktion uppburen av nitton stora stenvalv. Idag är bara ett av dessa valv synligt från gatan. De andra arton byggdes in bakom bostadshus för att utnyttja platsen maximalt. Inuti dessa dolda valv skapades omkring hundratjugo rum i olika storlekar. Tanken var praktisk. Rummen skulle fungera som verkstäder, lagerlokaler och tavernor för handlarna ovanför. Men bygget hade forcerats fram, och ingen hade tänkt på att fuktisolera ytan. Nästan direkt började vatten sippra ner genom taken, och valven svämmades över. Redan 1795 började de legitima företagen att flytta ut. När handlarna försvann flyttade stadens allra fattigaste in i de tomma ytorna. Rummen förvandlades snabbt till en farlig slum. Tänk dig förhållandena här i mörkret. Det fanns inget solljus, ingen ventilation, inget rinnande vatten och absolut ingen sanitet. Luften var tjock av rök från tranlampor, billiga lampor som brann på fiskfett, och stanken blandades med doften från sopor och pottor. Familjer på över tio personer kunde trängas i ett enda fuktigt rum. Kriminaliteten frodades i detta mörker. Det ryktades att seriemördarna Burke och Hare gömde stulna kroppar här innan försäljning, fastän det faktiskt helt saknas bevis för detta. Däremot fanns det mycket annat som doldes för polisen. År 1815 upptäckte myndigheterna ett gigantiskt hembränneri under ett av brovalven. Ägaren hade murat igen dörren helt. Den enda vägen in var via en hemlig dörr gömd bakom ett järngaller i en vanlig eldstad. Därifrån ledde en stege rakt ner till valven, där smugglarna hade kopplat upp sig mot stadens vattenledningar. Till slut övergavs valven, förmodligen någon gång runt 1860, och föll i total glömska. Det var först på 1980-talet som en före detta skotsk rugbyspelare vid namn Norrie Rowan återupptäckte en tunnel som ledde hit. Han använde anmärkningsvärt nog passagen för att hjälpa en rumänsk rugbyspelare att fly från den hemliga polisen och söka asyl strax före revolutionen 1989. När valven sedan grävdes ut hittade man gamla avskrädeshögar fyllda med leksaker, medicinflaskor och tusentals ostronskal, de sista spåren av människorna som bodde här. Numera har lokalerna, som är öppna sju dagar i veckan från tio till fem, fått nytt liv som festlokaler och scener under teaterfestivaler. Ett TV-team från BBC spelade in oförklarliga röster under en spökjakt här inne, även om ljudteknikerna misstänkte att oljudet i själva verket sipprat in från en nattklubb intill. Detta enorma system av valv vittnar om stadens storslagna ambitioner som till slut drunknade i fukt och misär. Ta gärna en stund att betrakta platsen, innan vi beger oss mot Adamhus.
Stop 12 of 15
