Till höger ser du en smal gränd som skär rakt genom de massiva stenväggarna, markerad av en tydlig gatuskylt och numera inramad av en modern fish and chips-butik vid ingången. Det här är Bells Wynd, en plats med medeltida anor som fick sitt namn efter bryggaren John Bell på 1520-talet. Gränden är trång, men låt inte storleken lura dig, för här har en hel del minst sagt varierande verksamheter trängts genom århundradena.
På 1400-talet låg här Maison Dieu, ett slags tidigt sjukhus och fattighus för samhällets mest utsatta. Långt senare, år 1708, etablerades Skottlands första statligt godkända dagstidning, The Scots Postman, just i denna lilla gränd. Utgivaren, James Donaldson, var uppenbarligen en mångsidig entreprenör. När nyheterna kanske inte räckte till tryckte han istället begravningskort, smakfullt dekorerade med skelett och andra symboler för döden längs kanterna.
På tal om tryckkonst var det också här gravören James Johnson hade sin verkstad i slutet av 1700-talet. Han publicerade en sångbok som introducerade nationalpoeten Robert Burns musikaliska verk för världen. Det var mycket kultur i omlopp, men gränden erbjöd även andra, mer jordnära tjänster. En lokal guidebok från 1775 över stadens glädjeflickor rankade två bordeller här inne. En viss Miss Walker beskrevs som lång, smal och med ett fruktansvärt temperament som ledde till ljudliga förbannelser om kunderna vägrade betala vad hon krävde. Hennes granne Miss Menzies fick däremot ett mycket bättre omdöme och sades ha en betydligt mer medgörlig karaktär.
Idag är det fiskrestaurangen The Clamshell som dominerar ingången, känd för att erbjuda grändens kanske modernaste frestelse, nämligen en friterad Mars-bar. Ta en stund att studera denna färgstarka lilla tvärgata. Nu rör vi oss vidare mot nästa plats.
