St Giles' Cathedral

Framför dig reser sig St Giles Cathedral, en massiv byggnad i grå sandsten med spetsiga gotiska fönster och ett alldeles unikt kyrktorn som är format precis som en öppen kungakrona. När vi nu har lämnat domstolsbyggnaden bakom oss står vi framför det som ofta kallas den skotska presbyterianismens moderkyrka, alltså den inriktning av kristendomen där kyrkan styrs av valda församlingsäldste istället för av biskopar. Den här platsen har varit hjärtat i Edinburghs gamla stadskärna i nästan niohundra år. Kyrkan är tillägnad Sankt Egidius, eller Saint Giles, som var spetälskas skyddshelgon. Men om du tror att det här bara har varit en tyst och fridfull plats för bön, har du underskattat skotsk historia.

Efter den skotska reformationen på 1500-talet, när protestanten John Knox rensade ut alla katolska helgonbilder och altare, fick byggnaden en rad nya, ganska oväntade användningsområden. Kyrkan delades upp med innerväggar och rymde plötsligt allt från ett fängelse till stadsfullmäktiges möteslokal. Ett tag fungerade den till och med som polisstation och brandstation. Man förvarade dessutom stans tidiga giljotin, kallad The Maiden, inne i själva kyrkan. Man kan minst sagt säga att de utnyttjade ytan maximalt.

Ett av de mest dramatiska ögonblicken här inträffade den 23 juli 1637. Kung Karl I bestämde sig för att tvinga den skotska kyrkan att använda en ny bönbok som påminde väldigt mycket om den engelska, katolskt inspirerade liturgin. Enligt traditionen satt en torgmadam vid namn Jenny Geddes i församlingen när domprosten började läsa ur den nya boken. Hon blev så rasande att hon tog sin lilla träpall och kastade den rakt i huvudet på honom. Det här kastet utlöste ett fullkomligt upplopp inne i kyrkan, vilket i sin tur blev startskottet för ett långdraget och blodigt inbördeskrig mellan Skottland och England. En ganska imponerande kedjereaktion för en flygande möbel.

Om du tittar på kyrkans utsida kanske du lägger märke till att stenfasaden ser ganska enhetlig ut. Så har det inte alltid varit. I början av 1800-talet lutade väggarna betänkligt utåt och byggnaden höll bokstavligen på att falla isär. År 1822 beviljades tjugotusen pund för en renovering, vilket motsvarar ungefär trettio miljoner svenska kronor i dagens penningvärde. Arkitekten William Burn klädde in hela exteriören i ny, slät sten och jämnade ut de historiska ojämnheterna. Alla var inte imponerade. Författaren Robert Louis Stevenson hatade resultatet och kallade det för ett rån på kyrkans manlighet som lämnat den fattig och ömkligt pretentiös. Tur att det vackra krontornet från 1460-talet lämnades orört, med sina åtta flygande strävpelare som sträcker sig mot skyn som kronblad.

Om du vill se hur insidan ser ut är kyrkan öppen från tio till sex på vardagar, nio till fem på lördagar och ett till fem på söndagar. Det är en fascinerande plats där kungligheter har krönts och vanliga människor har bråkat om religion i århundraden. Dags att promenera vidare till nästa stopp på vår rutt.